Vredes Hantverk

Jag tänkte att jag skulle skriva lite för att liksom lätta på ångesten och sortera tankarna lite. Men det är inte så lätt när jag inte ens fattar hur jag känner. Eller, det kanske jag fattar. Men jag fattar inte varför, och det är väl just det som skaver så jävligt. Man vill ju gärna ha en förklaring tänker jag.

 

Ni vet den där känslan i luften en riktigt varm och kvav sommardag? Luften ligger klistrad mot ens kropp, och det spelar ingen roll hur lite kläder man har på sig eller hur många iskalla duschar man tar, för klibbvärmen trängar sig så jävla nära i ala fall. Hur luften är nästan orörligt, samtidigt som allt vibrerat av det nalkande åskan. Allt är så obehagligt stilla, med samtidigt så väldigt spänd. Blundar man någon sekund för mycket kommer man slå upp ögonen i ett hav av blixtar och spöregn. Lugnet före stormen, för att sammanfatta det kort. Precis, exakt så känns det i hela min kropp, och allt strålar ut från bröstkorgen. Kryper ner längst ryggraden, tränger sig upp ur halsen och sticker i ben och armar. Jag vill krypa ur mig själv och få vara ifred. 

 

Jag har ingen storm i hjärtat
Ingen orkan som sliter i min bröstkorg
Det virvlar inte runt i full fart innom mig.

Jag är lugnet före stormen. Jag är spänningen i luften just innan den första åsksmällen.
Jag är de mörka molnen som hopar sig i horisonten precis innan de stora vågorna rullar in.
Varje cell vibrerar av det som snart ska riva runt allt som är jag.

Men det kommer inget regn.

Det är så jävla tröttsamt. Nedstämdheten, ångetsen. Allt jag gör i förebyggande syfte, alla felaktiga besluta jag tar för att jag tror att det ska hjälpa. Jag försöker lappa och laga utan att veta var jag ska börja. Jag ordinerar mig själv att stanna hemma och vara ifred för att orka med de gånger jag inte kan välja. Sen ångrar jag mig och tänker att jag ju mår dåligt om jag bara går omkring och vältrar mig själv i självömkan. Sen kommer jag på mig själv befinna mig omgiven av folk, men en klump i bröstet och tillbakatryckta tårar, längtandes hem. Fyrtiotusen gånger om dagen muttrar, tänker, drömmer och skriver jag att jag vill vara ifred. Gå i ide. Dra täcket överhuvudet i några månader. Men det är så jobbigt att vilja vara just ifred när ens liv är fyllt av så många obeskrivligt fantastiska människor som jag vill vara konstant omgiven av. 

Sen mår jag lite bättre ett tag. Och hatar mig själv för att jag gnäller när jag inte mår dåligt på rikigt. Att jag bara överdriver för att ångest ju är en sådan där åtrovärd känsla som platsar i vilken jävla John Green-bok som helst. Man är ju lite finare om man är trasig, vettni. Det har jag lärt mig av sorgsna Pinterestdikter och Tumblr-posts.

På tisdag ska jag träffa en läkare, och jag tänker inte gå därifrån förens jag får hjälp, på riktigt. Fast så klart, när man är upptagen med att hålla tillbaka tårarna är det inte så lätt att stå på sig.